När lappsjukan slår till, så slår den inte bara till för ögonblicket. 

Den kommer, och etsar sig fast för evigt. 

Den tar de vilda själarna ur kroppen, och tar deras plats. 

Jagar en till vrån längst där inne.
Längre än djupt, längre än djupast, längre än djupare än djupast.

Man lär sig älska ens mörka sida.
Man lär sig älska mörkret.

Ibland kan man bota. 

Ibland kan man inte bota. 

De lär sig leva med skingrade själar. 

Eller inte. 

Men är det inte så med allt?
Man lär sig leva med det, eller inte.
Men vad händer med de som får: eller inte?

Det vet endanst de som kan livets konst.

En konst som bara de lärda kan. 

De lärda, de lärda, de lärda...
Men lappsjukans vilda själar kommer aldrig bli  lärda.
De kommer leva i det förvirrade mörkret i evigheten.

Som ett plommon på sin gren, som en isbjörn levande i sin vinterdvala och som en äcklig gammal gubbe i en snuskig gammal bil med godispapper och pizzakartonger på golvet utanför en förfallen mack i Torsby.